Igår såg jag TV-programmet Uppdrag Granskning (UG), om hur journalister granskar integration utifrån sina egna värderingar. Programmet tog bl a upp hur Amun Abdullahi, somalisk kvinnlig journalist vid Sveriges Radio gjort ett reportage om hur en ungdomsledare i Rinkeby raggade ungdomar för att ansluta sig till islamiska al-Shabaab och kampen i Somalia. Ett inslag som krävde mycket mod att göra och sända, men som hon genomförde eftersom hon brinner för journalistik och möjligheten att få beskriva sanningen. Och som är en del av en mycket stor problematik om vilken man kan – och bör – prata mycket. Inte minst för att minska polariseringen i den svenska debatten om invandrare och muslimer.
Någon vecka senare gör Sveriges Radios ”Konflikt” ett program där annars mycket trovärdiga Randi Mossige Norheim visar att Amuns uppgifter inte stämmer, och att det saknas dylika stämningar i Rinkeby. De sakfel som fanns i hennes reportage dementerades senare, men i gårdagens UG försvarade programansvarige att SR ville ge ”en mer nyanserad bild” av de hetska stämningar mot muslimer som målats upp i media.
Jag vill här och nu inte argumentera för eller emot – bortsett från att jag alltid tycker att man inte får blunda för de delar av sanningen som inte passar in i vår egen världsbild om jag vill vara trovärdig och ge människor förutsättningar att skapa sig en egen åsikt.
Men jag blir djupt förkrossad av konsekvensen av Konflikts program: Idag tre år senare har Amun tappat sin tro – både till journalistiken, det hon trodde på och på sig själv. Därför har hon nu beslutat sig för att återvända till Somalia – ett land som hon flytt ifrån p g a kriget – men som aldrig krossat hennes drömmar. Så tragiskt för en modig kvinna som vågat stå upp för det hon tror på! Sverige är farligare än Somalia, avslutar hon.
Några timmar senare tittar jag på en video med Dan Ariely, professor i psykologi och behavioral economics. Med en rad experiment visar han hur avgörande känslan av mening är i vårt arbete. Han visar att ju mer vi själva är med och skapar det vi lämnar ifrån oss, desto bättre och mer värdefullt tycker vi att resultatet är. Och när någon uppmärksammar vårt resultat, är vi än mer villiga att fortsätta arbetet.
När vi däremot blir negligerade och ingen bryr sig om vad vi gör eller att titta på vårt resultat, tappar vi motivationen och kanske t o m fuskar när vi utför uppgiften – om vi alls gör den.
Detta känner vi väl alla igen ifrån vårt dagliga liv. Att vi drivs av utmaningar och vill njuta frukterna av att ha lyckats med vår insats. Då känns uppoffringen och insatsen meningsfull och vi orkar mycket och länge – och lägger manken till för att prestera mer och bättre. Vi tycker också bättre om resultatet. När man jobbar hårdare, älskar man det man gör mer.
Ariely jämför med den IKEA-möbel som vi efter stora vedermödor lyckats sätta ihop och nämner exemplet att de var tvungna att ta bort ägg och mjölk i sockerkaksmixen för att folk skulle vilja använda dem. Då upplever vi att vi faktiskt gjort kakan själv och att den därmed smakar bättreJ Allra störst är ju skillnaden då vi värderar våra egna barn, jämfört med andras. Det vi själva har skapat – gjort och fostrat – ser vi med andra ögon – och är mer värdefullt.
Motsatsen är när vi upplever att vi deltar i ett Sisyfosarbete, där stenen ramlar ned just när vi lyckats få upp den. Då fortsätter vi inte länge till.
I Amuns fall slogs hennes dröm i spillror. Hon gav upp sitt kall för att nu börja ett nytt liv i krigets Somalia, där hon kan känna mening med sitt liv.
På alltför många arbetsplatser sker varje dag liknande ting, men i mindre skala. Tänk om fler chefer förstod hur stor betydelse det har att varje medarbetare ser en mening med vad de gör, känner sig sedda och får uppskattning för det de gör!
Sammanfattningsvis är motivation INTE att ge någon pengar utan pengar OCH mening, möjlighet till skapande, utmaning, ägandeskap, identitet och stolthet.
Då kommer de att prestera mer och bättre i framtiden. För att de har lust.
Vill du se videon med Dan Ariely eller Uppdrag granskning:
