Min världsbild har åter igenom rubbats. Det finns hopp om en bättre värld. Just hemkommen från Marocko har jag än en gång fått tydliga bevis på att vi människor kan förändra våra bilder – och kanske förutfattade meningar – genom att mötas, lära av varandra och hjälpa varandra.
Skälet heter Karim. Han var chaufför under vår 11 dagar långa äventyrsresa. Karim var en lång, stilig kille med ett stort leende som mötte upp i en ny välpressad skjorta varje morgon; mer än vi kan säga om oss resenärer, på äventyr i Sahara och Atlasbergen. Karim fanns alltid på plats när vi behövde honom, och hans hjälpande hand fanns där redan innan vi själva insåg att vi behövde den. Han lyfte väskor, öppnade dörrar, tolkade, förklarade – och inte minst körde tryggt och säkert på de usla vägarna med många kurvor högt uppe i Atlasbergen och på tvättbrädevarianter när vi närmaste oss öknen.
Dessutom talade Karim utmärkt engelska. Och kände till alla åsnestigar och passager genom ravinerna, liksom vilka floddalar som gick att köra igenom. Han hade kört turer i området i nästan 20 år och visste var vi kunde få mat, var det fanns en trevlig saffransodlare, var det gick att titta på fossiler och hur han skulle kunna transportera oss in i ravinen, då en av jeepförarna ”försvunnit”.
Karim blev snabbt vår länk in i berberlivet, som gjorde att vi svenska turister relativt snabbt på något sätt kunde förstå hur folk lever i Sahara och uppe i de otillgängliga bergen.
Han kändes som en i gänget, svarade på alla våra frågor och skrattade med oss. Vi hade fått en riktig vän som lotsade oss genom Marocko under våra 11 dygn tillsammans.
Efter någon dag började vi fråga honom om hans liv. Hade han lärt sin goda engelska i skolan?
Karim svarade att han ALDRIG har gått i skolan.
Karim växte upp i en otillgänglig bergsby i Höga Atlas. Det var alldeles för långt, många mil på åsnestigar, att gå till skolan. Och även om den hade legat närmare hade han aldrig fått möjligheten, med så många syskon. Hans far, som idag är 94 år väntar för närvarande barn nummer 25 med sin fjärde fru, som var 32 när hon gifte sig med honom.
Så Karim tog sig, vid 12 års ålder, ner till storstaden Marrakech. Han fick jobb på en bilverkstad och visade snabbt att han kunde jobba. Vid 16 års ålder blev han s k backspegel/hjälpchaufför på ett bussbolag – en sådan som ser till att resan blev smidigare för såväl chaufför som passagerare. Han lyckades ta körkort och vid 20 fick han köra sin första busstur.
Sedan dess har han kört marockanska gästarbetare till Europa – till Spanien, Frankrike och Italien. Med sitt utåtriktade och serviceinriktade sätt fick han snart börja köra turister. Som han pratade med, så mycket som möjligt.
Idag talar Karim engelska, franska, italienska, spanska – förutom marockansk arabiska och berbiska. Och lite japanska. Han bor i Marrakech med sin fru och två döttrar, 4 och 6 år gamla. Han älskar sitt jobb. Vi älskar honom. Och Karim har verkligen blivit en brobyggare mellan oss västerländska turister och den muslimska världen.
Det blir så tydligt att när vi får träffa varandra, lära känna varandra och samtala om våra likheter och olikheter, så skapas vänskapsband. Det blir möten som främjar fred istället för avstånd och konfrontation – som bygger rädsla och fiendeskap. Ju fler möten, desto lättare blir det att hantera världen. Desto närmare blir världen.
Karim är också ett lysande exempel på hur långt man kan komma med rätt inställning och attityd. Med mod och ett gott humör.
Karim, en berberpojke från en otillgänglig bergsby i Atlasbergen, en av 24 syskon som inte har gått en enda dag i skolan blev vår pusselbit och länk i att förstå mycket av det komplicerade. Och fyllde våra hjärtan med värme!
Tack Karim. Hoppas att vi ses snart igen.
PS – om någon av er ska åka till Marrakech och har behov av en bra chaufför, så har jag Karims kontaktuppgifter. Det är Karim som står till vänster på bilden och hjälper till med prutandet i saffransland.
